zara

H&M har fått påfyllning av Jimmy Choo-grejerna, som jag missade med x antal timmar sist. Fasen. Nu ligger fyra varor i min kassakorg hos webshopen och jag kan inte riktigt rättfärdiga att lägga 3 396:- kronor jag inte har på skor och väskor. Får nog välja en sak. Det får jag, bara för att jag.. eeh.. har skurat köket idag? verkligen värd det.

Zebrarandig kuvertväska. Så användbart!

Skor är alltid kul, men eftersom H&M:s storlekar annars inte passar tvivlar jag på att skorna passar nu. Tveksam till nitar också. Men wtf (obs! Häftig förkortning!)


Mini-partyväska. Väldigt -99, men fin.



Kanske det alternativ jag skulle använda mest. Men måste man vara praktisk?

Vissa dagar är värre än andra. Vissa månader är värre än andra när det gäller de där dagarna.

Då ska man inte starta sms-krig med någon som jobbar natt. Man ska äta sin påse med 50-öreskola för hutlösa 30:- från Falköpings osteria och vara tyst tills allt känns bättre igen.  

Alla föreslagna böcker till denna uppgift väckte intresse, men jag fastnade direkt för Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Boken beskriver våldtäkter, främst ur ett ungdomsperspektiv, och blandar de utsatta flickornas perspektiv med samhällets och författarens åsikter.

Tanken var inte att vi skulle recensera själva innehållet, men jag måste ändå vifta med boktips-flaggan. Det går inte att läsa boken utan att koka inombords av en mängd känslor, tack vare författarens journalistiska skicklighet. Det mest skrämmande är de stycken som rör ungdomars syn på faktorer relaterade till våldtäkt, där åsikter om flickan/kvinnans klädsel och promillehalt  dominerade.

Det finns många diskussioner kring trovärdigheten då journalister väljer att presentera sitt material i bokform. I Flickan och skulden ökas kredibiliteten med utdrag från bland annat polisutredningar och domstolsbeslut, vilket gör att man aldrig ifrågasätter författaren. De citat som finns i boken styrker det många redan vet; kvinnor som utsätts för våldtäkt blir skuldbelagda. Både av samhället i stort, och som denna bok belyser, av så kallade vänner. Författarens åsikter ligger till grund för boken, vilket ger en ganska partisk bild av samhällets syn på våldtäkt. Utan denna vinkel hade boken framstått som rörig och substanslös, det neutrala förhållningssättet hade sänkt betyget.

Trots att boken har skönlitterära inslag kan den inte kategoriseras som skönlitteratur. Den kan snarare ses som en dokumentär med skönlitterära och debatterande inslag. Uttryckssättet hade inte passat som ren journalistik då de egna åsikterna tar för stor plats. Möjligen som debattartikel, men för att verkligen få fram kärnan i det hela krävs mer än 3000 tecken på en tidningssida.

”New Journalism” beskrivs som det bästa från två världar; den faktagranskande journalistiken och inlevelseförmågan som ses i skönlitteratur. Eftersom det inte finns någon distinkt gräns för när sanningen övergår till en förvrängning av det som verkligen inträffat uppstår förvirring. Debatten kring Liza Marklunds Gömda- en sann historia existerade kanske på grund av att ingen riktigt visste  hur det ligger till. Jan Guillou menade  i debatten att  man inte kan kritisera en roman som om den vore ett reportage, vilket jag helt håller med om. Böcker som är ”sanna historier” får man ta med en nypa salt. Även om huvuddragen återges korrekt är det väldigt svårt att skriva en hel bok utan att krydda historien lite. Denna möjlighet saknas i ett journalistiskt reportage, både på grund av storleksbegränsningen och av etiska skäl.

Fördelen med journalistisk litteratur är att den i större utsträckning kan beskriva en historia eller ett område och genom de skönlitterära inslagen väcka känslor hos läsaren. Detta är svårt att uppnå i en artikel på sidan sju i kvällstidningen, som man oftast bläddrar förbi på grund av tidsbrist. En bok har läsaren ändå valt att köpa, låna eller läsa- och då finns det större möjlighet att utveckla ämnet eller historien.

Plagg jag aldrig trodde jag skulle använda igen, men som funnit sin plats i garderoben igen: 

- Jodhpurs (stavning?). Ganska menlösa, svarta skor som liknar en tantigare variant av mc-boots. Hade dom i lågstadiet, men efter att Stefan G sagt att det var tantskor vägrade jag ha dem på mig igen. Precis som om han, med pottfrisyr och inkamönstrad fleeceväst vore rätt person att avgöra det. Pah. Tveksam till om det verkligen är mina dock, har man stl 39 som tioåring? De kanske är mammas. Jag gillert iallafall.

- Morfars kavaj. Dubbelknäppt, lite för stor, svart med smala ränder i orange-vitt-beige. Fin, men lite för stor. Världens bästa morfar Harry, RIP, hade tydligen den för längelängesedan.

- Mormors mockaväst. Det låter jättehemskt, men det ser inte ut som mocka. Mörkblå, väldigt enkel sådan. Min mormor var en fashionabel kvinna som sprang omkring med hattar och jobbade på dåvarande motsvarigheten till CGC. Synd att jag aldrig fick träffa henne, vi hade nog gillat varandra. Hennes väst lever vidare iaf.

- Sammetskavaj. Ni som känner mig vet vilken jag menar. Den är svart, lagom lång, lagom tajt och jag har faktiskt tänkt använda den igen. Kanske inte med kombon faluröda kameltå-läderbyxor den här gången.

Jag måste sluta slänga kläder. Man återanvänder mer än man tror.